onsdag 15 januari 2020

Mördat mina älsklingar...

Det var inte alls länge sedan jag postade på Instagram om vilken fantastisk skrivdag jag haft. Jag var glad, hoppfull och en aning mallig över att jag skrivit klart alla kapitel ur ett speciellt perspektiv. En viss persons röst. Ungefär elva kapitel handlade det om.

Nu har skrivandet gått riktigt trögt sedan dess och jag har varit tvungen att fundera väldigt mycket. Vrida och vända. Känna och tycka. Och vad tror ni hände idag? Jo, jag insåg (på riktigt) att det där perspektivet måste bort. Elva kapitel! Bort.

Motståndet var enormt när handen började hjälpa datorn att markera alla de där kapitlen. Ändå tryckte jag på erase… Hejdå älskade kapitel... Lilleskuttgråt!


Men efteråt känns det alltid bra. Jag tog bort dem av en anledning och jag har gjort likadant med de tidigare böckerna. Ibland otroligt sent i processen. Om intuitionen säger att de inte hör hemma i texten och om funderingarna säger samma sak, då är det inte så mycket mer att fundera på. Det som skaver måste bort.

Min Mattias kallar det för mod. Ett mod som krävs för att göra en bra bok. Jag skulle kanske mer beskriva det som envis galenskap, men kärt barn har många namn.


Sedan betyder ju inte detta att jag deleatar texterna helt från datorn, de där kapitlen finns kvar i tidigare versioner av min text. De kan vara bra att ha. Inte för att det är särskilt troligt att jag hämtar tillbaka dem, utan för att jag kanske vill beskriva samma sak ur ett annat perspektiv och kan använda de gamla kapitlen som en karta eller inspiration för de nya.

Kill your darlings, det är ett välkänt begrepp och det finns en anledning till det.

Kör hårt,
Aline

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar