Prestationsångest
Det kommer aldrig att bli bra. Texten är hyffsat schysst, men ingen bestseller precis. När jag tänker efter så är jag nog inte alls gjord för att skriva böcker.
Får du också prestationsångest ibland?
Bra, då är du en helt normal person! Det är nog ytterst få som aldrig tvivlar på om vad de skapat verkligen är nåt att vara stolt över. Och ännu mindre att det de håller på att skapa är värt nåt.
Vi tvivlar sällan precis i början, då är vi lika taggade som ett självsäkert förskolebarn som skapar en helt fantastisk, världsbäst grej av glitter och gamla mjölkpaket. Men Jante sitter redo och väntar tills vi fastnar på nåt. Viskar först och skriker sedan att DU ÄR HELT JÄKLA VÄRDELÖS! Och vi tror Jante. Vi tar orden som sanning trots att vi troligen har ordentligt fel.
Det är väl himla onödigt? Men, det verkar ändå oundvikligt. Jag har jobbat ett bra tag som illustratör och skapat bilder långt innan det blev mitt yrke. Så jag får inte prestationsångest längre … faktiskt. JO, självklart får jag det! Ibland helt förlamande brutal prestationsångest. I art-världen kallar vi det för the valley of suck och där befinner man sig ibland väldigt länge, helt utan möjlighet att ens boka returbiljett tillbaka till självförtroendet.
Som författare känner jag ingen skillnad, mer än att känslan är ännu starkare och mer begränsande i mitt fortsatta skapande. Det håller mig verkligen tillbaka. När jag skrev del två i min serie var jag stundvis helt övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna skriva en till bra bok. Men jag hade fel, tack och lov. Flera läsare tycker till och med att del två är bättre än ettan. Det vågade jag aldrig hoppas på.
Båda mina böcker får helt fantastiska recensioner och betyg. Läsare tycker om dem, jättemycket! Ändå finns samma tankar hos mig nu när jag jobbar med del tre.
Jag ligger efter och Jante har växt från storleken av en irriterande mygga till en stor apa som klamrat sig fast runt mig. Ibland behöver apan ta en kisspaus (och jag är tacksam att den gör det nån annanstans än på mig rygg...) och DÅ passar jag på att läsa vad jag skrivit och gå igenom min första vision och märker till min förvåning och lättnad att det är bra. Jag har skrivit något bra igen, jag är bara inte färdig ännu. Men så utan förvarning sitter Jante-apan där på ryggen igen och allt är förstört.
Trots det här motiga så finns det en stark känsla inom mig att jag kommer att vinna över ångesten. Jag VET att det blir en tredje bok. Det är inte ens nån diskussion eftersom jag bestämde det för länge sedan och det kan ingen Jante-apa i världen ändra på.
Har jag någon poäng med det här inlägget eller gnäller jag bara? Ska det inte komma nån lista på tips snart? Nej, inga tips mer än sådana jag redan postat, men väl en poäng:
Du är inte dålig, du är inte ensam. Prestationsångest är otroligt vanligt och man kan skapa riktigt bra saker när Jante tar kisspaus. Tro på dig själv och kämpa!
Kör hårt nu!
Aline
Får du också prestationsångest ibland?
Bra, då är du en helt normal person! Det är nog ytterst få som aldrig tvivlar på om vad de skapat verkligen är nåt att vara stolt över. Och ännu mindre att det de håller på att skapa är värt nåt.
Vi tvivlar sällan precis i början, då är vi lika taggade som ett självsäkert förskolebarn som skapar en helt fantastisk, världsbäst grej av glitter och gamla mjölkpaket. Men Jante sitter redo och väntar tills vi fastnar på nåt. Viskar först och skriker sedan att DU ÄR HELT JÄKLA VÄRDELÖS! Och vi tror Jante. Vi tar orden som sanning trots att vi troligen har ordentligt fel.
Det är väl himla onödigt? Men, det verkar ändå oundvikligt. Jag har jobbat ett bra tag som illustratör och skapat bilder långt innan det blev mitt yrke. Så jag får inte prestationsångest längre … faktiskt. JO, självklart får jag det! Ibland helt förlamande brutal prestationsångest. I art-världen kallar vi det för the valley of suck och där befinner man sig ibland väldigt länge, helt utan möjlighet att ens boka returbiljett tillbaka till självförtroendet.
Som författare känner jag ingen skillnad, mer än att känslan är ännu starkare och mer begränsande i mitt fortsatta skapande. Det håller mig verkligen tillbaka. När jag skrev del två i min serie var jag stundvis helt övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna skriva en till bra bok. Men jag hade fel, tack och lov. Flera läsare tycker till och med att del två är bättre än ettan. Det vågade jag aldrig hoppas på.
Båda mina böcker får helt fantastiska recensioner och betyg. Läsare tycker om dem, jättemycket! Ändå finns samma tankar hos mig nu när jag jobbar med del tre.
Jag ligger efter och Jante har växt från storleken av en irriterande mygga till en stor apa som klamrat sig fast runt mig. Ibland behöver apan ta en kisspaus (och jag är tacksam att den gör det nån annanstans än på mig rygg...) och DÅ passar jag på att läsa vad jag skrivit och gå igenom min första vision och märker till min förvåning och lättnad att det är bra. Jag har skrivit något bra igen, jag är bara inte färdig ännu. Men så utan förvarning sitter Jante-apan där på ryggen igen och allt är förstört.
 |
| Illustration från 2010. |
Har jag någon poäng med det här inlägget eller gnäller jag bara? Ska det inte komma nån lista på tips snart? Nej, inga tips mer än sådana jag redan postat, men väl en poäng:
Du är inte dålig, du är inte ensam. Prestationsångest är otroligt vanligt och man kan skapa riktigt bra saker när Jante tar kisspaus. Tro på dig själv och kämpa!
Kör hårt nu!
Aline
Kommentarer
Skicka en kommentar